Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 41 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 48 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 55 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 61 Robert Sandströms Blogg - Regnbåge och omelett | Eller frukost med Putin
Regnbåge och omelett | Eller frukost med Putin 
29 September, 2015, 03:11
Posted by Administrator
DET ÄR BARA att välja, Frukost med regnbåge, eller varför inte Frukost med Putin?

Rubriken anspelar inte på fisken ”Regnbåge”, och den inledande meningen återspeglar inte ett personligt möte med ”Världens mäktiga”.

Vet inte om jag någonsin har sett en regnbåge så nära soluppgången som den jag såg i morse?Foto: Robert Sandström

Nej, det förstnämnda såg jag på himlen i dag och det andra är en artikel i Dagens Nyheter från häromdagen.

Kände för en omelett i dag och kollade genast vad som fanns i kylskåpet. Lite mjölk (som jag upptäckt att jag slutat dricka), ett par ägg, peperoni, paprika, tomater och gorgonzola.

– Se där, det räcker ju gott till en omelett.

Lite olja i stekpannan, fräs grönsakerna, vispa under tiden samman äggen med en skvätt mjölk. Peppra, salta och så några droppar tabasco (för sältan). Resten fixar sig självt och under tiden som omeletten får färg brygger jag kaffe, breder en croissant med smör, ost och tomatskivor. Mums!



Kylskåpet hade allt som behövdes för en god omelett. Ett par ägg, en skvätt mjölk, grönsaker, salt, peppar … © Foto: Robert Sandström

Upptäcker regnbågen då jag kliver ut på balkongen. Fram med kameran, klick, klick. Kollar vilka artiklar jag printat ut för senare läsning. Finner toppmötet i FN med Obama, Putin och Merkel, och som började i fredags, lokal tid.

Veckodagarna skiftar snabbt i Mae Ramphung Beach, Thailand, beroende på vilken tidszon jag väljer. När jag intog min frukost i dag var klockan runt sex på morgonen. I Sverige sov då säkert de flesta av mina vänner eftersom klockan inte var mer än ett på natten. I dag dock.

New Yorkborna hade då precis kommit hem från sina jobb och satt sig vid middagsbordet. Lokal tid på toppmötet i FN är då sju på kvällen och då tycker jag att toppmötet bör kunna vara avslutat för dagen och delegaterna på väg till sina hotellrum.

Läser på Aftonbladets nätupplaga att matchen mellan tungviktarna Obama vs Putin precis inletts, på måndagskvällen. Här är det redan tisdag morgon och när den inträffar i New York vet vi sannolikt vad det samtalet ledde till.

Om jag lämnar den lokala tidpunkt där ni befinner er när ni läser detta, och i stället stannar vid den lokala världsordningen här i Thailand blir förvirringen total. För här har vi hunnit till år 2558 enligt landets officiella kalendersystem.

Den thailändska solkalendern är en variant av den buddhistiska lunisolarkalendern som används jämte den gregorianska. Gregorianska kalenderns år 2015 motsvarar 2558 i den thailändska, men ska vi följa den traditionella buddhistiska har vi redan hunnit till år 2559.

Här kan man med andra ord bokstavligt talat vara tillbaka i framtiden. Önskar man bli extremt gammal är det bara att slå ihop alltsammans ungefär som i mängdlära; ett räknesystem jag övergav då läraren försökte övertyga mig om att kvart över ett var detsamma som en sten över en pinne …

Nåväl, jag är född 1950 och här skriver vi år 2558 (eller 2559 om tron på Buddha är stark nog!). Jag är med andra ord sexhundraåtta år.

Måste säga att jag känner mig pigg för åldern!
add comment ( 19 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Mae Ramphung Beach – min Lustgård på jorden 
25 September, 2015, 04:19
Posted by Administrator
ATT VAKNA EN sådan här morgon borde varje människa få uppleva. Solen stiger sakta, det är svalt och skönt, havet är lugnt och stilla samtidigt som en sval vind sveper omkring mig. Som norrbottning av börden kan detta bara jämföras med mina tidiga sommarminnen från sommarstugan vid Luleälven.

Thailand har tre årstider och enligt almanackan ska vi vara i slutet av regnsäsongen, men av dess tropiska regnskogsklimat syns i dag inte ett spår; det har förvisso regnat rejält den senaste veckan – men vem kommer ihåg det en morgon som denna?


Thailandsbukten vid Mae Ramphung Beach, tidig morgon 25 september 2015.
© Foto: Robert Sandström

Hur ska jag då ta tillvara den här dagen? Frukosten är redan avklarad; stekt några skivor rökt fläsk, lagt på ett ägg, saltat och pepprat, lite tabasco (vet att inte alla gillar den kryddan, men i den här värmen behövs sältan), och låtit det puttra en stund.

Under tiden har kaffet bryggts och när det var klart var det bara att slå sig ned på balkongen och njuta. Då slog det mig;

– Vilken sagolik sommarmorgon!

MIN BARNDOMS SOMRAR

Behövde inte söka länge i minnet innan min barndoms somrar i Porjus, där jag växte upp, kom till mig. Mindes första sommarlovsmorgonen då jag fick sova hur länge jag ville, men där ”spring i benen” väckte mig fortare än kvickt.

Lekarna på fotbollsplanen intill vårt hus … Och vips förflyttades jag via båtturen på Luleälven till sommarstugan med den härliga sandstranden ovanför Porjusselet, med tryggt avstånd till den farliga kanalen som tagit allt för många unga liv, högre upp mot Luleluspen.

Luleluspen … Dit jag cyklade på somrarna och som en gång var hållplats för järnvägen mellan Porjus och Gällivare. Med banvaktsstuga, som dock revs före 1907, några år innan Porjus kraftverk började byggas (åren 1910-1915) och samhället bildades.

Minns lekarna vid sommarstugan; badminspelet med brorsan, kurragömmalekarna med mor och far, grannar, kusiner, mostrar, fastrar, mor- och farbröder, bärplockningen på myrarna och Hedenhösraketen som vi försökte oss på att bygga efter den bilagda ritningen i Kalle Anka.

Vilka somrar! Vilka minnen!

Omgivande berg vid Mae Ramphung Beach, tidig morgon 25 september 2015.
© Foto: Robert Sandström

DAGGMORGNAR OCH ÅSKNÄTTER

När jag sitter och minns tillbaka kommer också barndomens sommardofter till mig; daggmorgnarna, åsknätterna, hjortronmyrarna, mossan, lavan, träden, blommorna … Alla med sin specifika doft av sommar.

Proceduren var densamma sommar efter sommar. Mor Kerstin städade ur lägenheten, skurade golven och målade dem med den milda grå färgen ”Febro M”.

Minns det som i går, för varje sommar, precis innan vi skulle åka med fars stora träbåt ”Sim” till sommarlovsvistelsen i sommarstugan, fick jag springa ned till Jacobssons Livs och köpa en burk Febro M. För mig var det starten på sommaren …

När mor avslutat målningen av köks- och hallgolv vid dörren till ingången i trapphuset låstes dörren – med en vanlig nyckel och ett enkelt så kallat ”polislås” (det var inte tjuvar man låste ute, utan på sin höjd nyfikna grannar som möjligen ville gå in och ”låna” en kopp socker?) gick vi ned till båten.

MÅNSTRÅLAR KLARA

Sim (som under mina barndoms somrar fick tillnamnet 1 och 2) lastades för flera veckors bortavistelse och far satte sig i aktern där han höll vant om styrhandtaget på Femhästarspentan. Under den, för oss barn till synes oändliga halvtimmesfärden upp till stugan sjöng han högt och glatt: ”Släpp en smula solsken in”.

Och tro mig, far kunde sjunga! Han var tenor av Guds nåde och hans bravurnummer var ”Månstrålar klara”. Hur många gånger jag hört min far, ”siste rallaren Acke”, sjunga den kan jag inte räkna? I minnet hör jag ännu den ljusa klara klangen …

Det är morgnar som denna, 12 153 kilometer fågelvägen från min barndoms by Porjus, som de vackraste sommarminnena kommer till mig på balkongen i Mae Ramphung Beach, 200 kilometer sydväst om Bangkok.

Min Lustgård på jorden, som jag hoppas kunna få återvända till minst lika ofta som jag kom att få uppleva sommarstugeplatsen vid stora Luleälven.

Jag skriver ”Lustgård” (den här platsen har allt det jag kan tänka mig fanns i Edens lustgård: blommor, träd, växter och frukter) eftersom jag aldrig gillat ordet ”Smultronställe”. Förmodligen för att det inte växer några smultron vare sig i Porjus eller vid Luleälvens utlopp.

Men vad gjorde det? Vi hade ju laxarna, harren, rödingen, siken, hjortronen, lingonen, älgen, renen, haren, tjädrar och orrar, milsvida skogar och – inte minst – midnattssol. Allt detta, som tillsammans och var för sig med råge slår smaken av smultron.

Men, som sagt, jag är ju inte uppväxt med dessa bär och saknar därför referenser därom.
add comment ( 5 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Det är bråttom nu ... 
14 September, 2015, 03:20
Posted by Administrator
25-ÅRIGE JONAS Drescher från Tyskland, civilingenjör i byggteknik sadlar om då han i höst börjar sin utbildning till oceanograf på universitetet i Tyskland där han bor. Vi träffas under ett par dagar i Mae Ramphung Beach dit han kommit till Thailändska havets bästa surfingvatten – precis här.

Det är bråttom. Italienaren Luigi Governi, en gång framgångsrik cyklist i italienska landslaget, vill också rädda världshaven. Medveten om hur illa det är ställt med miljön globalt sett säger han kort och gott: ”Det är bråttom nu”.
©Foto: Robert Sandström

– Vi har utforskat rymden, och vet allt om snart sagt minsta planet, men ingenting om våra hav. Det som finns på djupet känner vi inte till, trots att haven är vår uppkomst och dess bevarande en förutsättning för allt liv på jorden, säger Jonas och sveper med handen ut mot havet.

Även om havet varit oroligt och vågorna lynniga och oförutsägbara så har han kunnat surfa några timmar. Vi blickar ut över sanddyn utmed den tolv kilometer långa stranden och Jonas pekar på all bråte som havet sköljt upp.

– Betänk vad nedskräpningen av haven för med sig. Eftersom havet är livgivande har jag äntligen funnit vad jag vill arbeta med och var jag ska satsa min energi.

Uppväxt i ett intellektuellt hem av moderna föräldrar har han aldrig haft någon press på sig att bli någonting. Utöver tyska behärskar han engelska och franska språken. Han har fått ägna sig åt idrott och surfing, vilket tagit honom till de mest exotiska platser på jorden.

Tillsammans med sin fästmö är han på väg till Thailands näst största ö, Koh Samui, Kokosnötsön, på Thailands östra kust. Öns inre delar erbjuder vattenfall med badbara laguner, ön är dock främst känd för sina fina stränder.

Fästmön, som går ett brett mediaprogram på universitet, ville göra en avstickare till Bali. Eftersom Jonas redan varit där passade han istället på att surfa fem dagar i Mae Ramphung Beach.

Globetrotters. Tysken Jonas Drescher och kanadensaren Matt Gibson har var för sig rest jorden runt i flera år. Medan Jonas nu läser till oceanograf fortsätter Matt att skildra de mest exotiska platser för en mångmiljonpublik på sajter, bloggar, Youtube och andra sociala media.
©Foto: Robert Sandström

Journalisten och globetrottern Matt Gibson, 38 år, sållar sig till oss och strax införlivas också italienaren Luigi Governi, 43 år, till vårt sällskap. Vi har alla fyra (undertecknad inkluderad) idrottat under uppväxten. Men sportsnacket lämnar vi därhän.

I stället pratar vi om världshaven, miljön och jordens tillstånd, och på vad sätt vi kan bidra till en bättre värld.

– Det är bråttom, säger Luigi som var tävlingscyklist i Italien. När vågen plötsligt stod på 89 kilo efter avslutad idrottskarriär fick han nog.

– Jag tog fram cykeln igen och började cykla för att gå ned i vikt och hålla mig i trim.

Varje dag efter lunch – och ett berg av pasta – cyklar han 21 kilometer, i ur som skur. Det har gett resultat. I dag väger han lika mycket som när han tävlingscyklade, 71 kilo.

Matt Gibson är på väg till hem till Kina via Bhutan, övergångslandet mellan Himalayas bergssystem i norr, 7 000 meter över havet, och Brahmaputras flodslätt. Född och uppväxt i Kanada har han kommit att få hela världen som sitt arbetsfält som bloggare.

Sedan flera år tillbaka bor han i Hongkong där han har sitt huvudkontor varifrån han förser ett antal sajter och bloggar med resematerial och upplevelser som några av världens största företag, bland dem Kanadas näst största flygbolag, betalar honom för att han ska skildra och berätta om.

– Visst är det ett drömjobb, men glöm inte att jag ska leverera texter och bilder varenda dag, och det kan bli tröttande i längden. Därför sover jag mest när jag är ledig, skrattar Matt och erkänner att han inte är så värst social när han är hemma hos sin familj.

Tre år (!) tog det för honom att lära sig kinesiska. Så bra att han till och med undervisar i ämnet. Engelska, franska, tyska och spanska är andra språk han rör sig fritt emellan.

Vi är tillsammans under några augustidagar på Mae Ramphung Beach och jämför våra livsberättelser. Olika omständigheter gör att vi alla fyra är relativt oberoende och från dag till dag kan bestämma vad vi vill göra.

Innan vi skils åt enas vi om ett gemensamt mål: att arbeta och propagera för världshavens bästa.

– Det är bråttom, upprepar Luigi. Vi andra instämmer.

Fotnot:
Matt Gibsons större projekt, Xpatmedia, finner du här.

Text och foto: Robert Sandström
add comment ( 11 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Över hövan bönhörd 
27 August, 2015, 22:43
Posted by Administrator
Inte för att jag har stått i predikstolen denna natt likt prästen i Gösta Berlings saga, men regn har jag fått över hövan.

I natt blev jag således bönhörd och fyrverkeriet på himlen stod inte långt efter det som hälsade mig välkommen hit till Mae Ramphung Beach för drygt en vecka sedan.

Klockan tre i natt kom det så, allt på en gång. På några minuter sjönk utomhustemperaturen 6,9 grader. Det var riktigt skönt.

Tog fram kameran, utifall att jag skulle lyckas fånga skådespelet på himlavalvet. Får nog säga att jag gjorde det. Kolla bilden, som togs från balkongen i becksvart mörker!


Foto: Robert Sandström©

Regnet som föll i Broby kyrka gick heller inte av för hackor. Så här beskriver Selma Lagerlöf det.

”Men vindstöten var blott åskvädrets förelöpare. Det kom dragande fram med en hastighet utan like. När psalmen var sjungen och prästen stod vid altaret, ljungade redan blixtarna, och åskan brakade lös, förtagande ljudet av hans ord. När klockaren spelade upp utgångspsalmen, smattrade redan de första regndropparna mot de gröna fönsterrutorna, och människorna stormade alla ut för att se på regnet. Men de nöjde sig inte med att se. Somliga gräto, andra skrattade, under det de läto det strida åskregnet strömma ner över sig. Ack, vad deras nöd hade varit stor! Vad de hade varit olyckliga! Men Gud är god. Gud låter regn falla. Vilken glädje, vilken glädje!”

Ur Gösta Berlings saga, TJUGUNIONDE KAPITLET, Torkan.

add comment ( 19 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Paus, chock och operation 
16 July, 2015, 13:23
Posted by Administrator
Det blir operation i höst – min sista hoppas jag. Ett hål i högra örats trumhinna ska lagas, med myringoplastik där de går in bakom örat, lyfter upp trumhinnan och lägger en ”ny” trumhinna – gjord av en bit av muskelhinnan från tinningmuskeln som de plattar till – under den trasiga.

Jag står på väntelistan på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Operationen tar ett par timmar under lokalbedövning.


Örats delar. Original: Dan Pickard

En vecka efter operation får jag gå med en bomullsliknande inpackning i hörselgången för att vävnaden ska röra sig så lite som möjligt. Materialet bryts ned av kroppen inom någon månad och sedan tar det ytterligare ett par månader innan hörseln börjar fungera som den ska.

Under tiden kan man få både en lockkänsla och biljud i örat. Precis det jag har nu, till följd av att jag av outgrundlig anledning fått ett ärtstort hål på trumhinnan. Först var det ett litet, litet hål, som snart växte sig större och större.

Säg den glädje som varar. Under våren fick jag nya hörapparater, för första gången också på båda öronen och resultatet var högst påtagligt. Jag kunde plötsligt höra ljud jag aldrig hört tidigare och bättre än så här har aldrig min hörsel varit.

Som en blixt från klar himmel försämrades hörseln av att ljudet burkades. Gradvis blev det sämre och det var då det växande hålet i trumhinnan upptäcktes. Hörapparaterna har sedan justerats och jag hör nu bara med hörapparaterna på mig.

En bieffekt av de högt ställda ljudet är att den som går bredvid mig hör sig själv i min hörapparat när vi samtalar. Det piper också rätt som det är, och ljudet på teven tvingas jag skruva upp för att hänga med i programmen som visas.

Hamnade i ett chocktillstånd då detta hände. Då visste jag varken att hörapparaterna kunde justeras uppåt eller att det gick att reparera trumhinnan. Nu vet jag också att operationen är mycket vanlig och att den utförs både på barn och vuxna.

Att plötsligt förlora hörseln har gjort mig medveten om hur isolerande det är att inte höra. Att sitta med en grupp människor och inte höra vad de säger är inte roligt. Det har medfört att jag hållit mig undan och under lång tid tedde sig vardagen mycket mörk.

Det är också en av anledningarna till att jag avhållit mig från både bloggen och sociala media under en längre tid.

(En annan orsak är att min blogg ska få ett helt nytt utseende och fram till dess kommer jag inte att skriva någonting. Detta blir därför mitt sista inlägg på en tid.)

Jag hoppas att detta blir min sista öronoperation. Den första utfördes innan jag var två år gammal. Sedan har jag opererats i vänster öra ett otal gånger innan jag fick hörsel på det örat genom en unik operation 1993.

Hörselgången borrades upp och kläddes med underhud från överarmen. Hammaren, städet och stigbygeln mejslades till av ett hörselben och av tuggmuskeln gjorde de en konstgjord trumhinna.

Operationstekniken har gått framåt och i dag använder man tinningsmuskeln i stället för tuggmuskeln till trumhinna. Det verkar vara ett riktigt val, för min vänstra trumhinna har upplevts som väldigt ”tjock” av alla läkare som tittat in i mitt vänstra öra genom åren.

I dag har man också utvecklat olika former av hörselimplantat där man för in en elektrod i hörselsnäckan vars impulser aktiverar hörselnerven som i sin tur skickar nervimpulser till hjärnans hörselbark där de uppfattas som ljud.

Numera görs även benförankrade implantat där ljudet inte passerar hörselgången eller mellanörat. I stället skickas ljudet runt och stimulerar innerörat naturligt genom benledning varifrån hörselnerven överför signalerna till hjärnan, så att personen kan höra ljudet.

Hörseln blir inte bättre av operationen i höst, men jag kommer att höra bättre. Jag slipper också det burkade ljudet och kommer att kunna bada utan risk för öroninflammationer. Jag hoppas också få tillbaka den goda hörsel som jag fick med de nya hörapparaterna.

Tala om höjd livskvalitet.
add comment ( 20 views )   |  0 trackbacks   |  permalink

<<Första <Tillbaka | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | Nästa> Sista>>