Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 41 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 48 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 55 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 61 Robert Sandströms Blogg - Entré - Sorti: Medioker pjäs utan glöd och hetta
Entré - Sorti: Medioker pjäs utan glöd och hetta 
10 April, 2011, 19:15
Posted by Administrator
Om Lennart Hjulström vet vad han vill säga, varför säger han inte det? I nyskrivna pjäsen “Entré – Sorti“ på Stockholms stadsteater gör han debut som dramatiker; pjäsen har varken tyngd eller innehåll. Skådespelarna verkar heller inte veta vad de ska göra …

Andreas Kundler (”Bengt”) och Gerhard Hoberstorfer (”Alex”) i Entré - Sorti. En medioker pjäs utan glöd och hetta, skriver Robert Sandström. Foto: Carl Thorborg

Att spela sig själv, särskilt när skådespelare ska göra det, det vill säga: spela skådis, unga och orutinerade dessutom, är inte lätt. Antingen tar man i för mycket, eller också för lite. Här tar man inte i alls.

Jag som många andra trodde nog att pjäsen skulle handla om konflikten på Stockholms stadsteater, där chefen, Benny Fredriksson, styr med medeltida metoder vilket kapat ett tystnadens hus.

Detta har omvittnats av bland andra skådespelaren Ulf Friberg som dock menar att skulden är allas: ”Jag anklagar inte bara honom, utan oss alla!” (DN-Kultur 1 mars 2011).

Men så icke. I stället lär det vara en i det närmaste 40 år gammal konflikt på Folkteatern i Göteborg i början av 1970-talet som utgör fond. Lennart Hjulström var chef där då, och det är möjligt att det är det minnet han vill göra upp med. Men helt säkert är det inte.

Gerhard Hoberstorfer spelar ”Alex” som mycket väl kan vara Alfred Radoks alter ego; pjäsens ”Bengt” (Andreas Kundler)är sannolikt Hjulströms eget.

Betydande teaterman

Radok var en betydande tjeckisk teaterman som efter Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 lämnade Prag och slog sig ned i Göteborg. Han var regissör på Folkteatern när Hjulström blev chef, och kom att genomlida åtta år innan han avskedades och på nytt drevs i exil för att sedan dö i Wien 1976.

Entré – Sorti kan mycket väl handla om en smärtpunkt i Lennart Hjulströms liv. Kanske har han dåligt samvete för att han inte agerat kraftfullt nog för att ta tillvara Alfred Radoks kvalifikationer och ge honom meningsfulla arbetsuppgifter så att han slapp bli avskedad?

Visst, det är lite sent att agera nu. Ska det dröja 40 år att dramatisera dagens konflikt på Stockholms stadsteater är det minst sagt en katastrof.

När teatern invigdes 1960 sa dåvarande finansborgarrådet Hjalmar Mehr (S) att, ”Stadsteatern ska vara ett salt i debatten”. Det har den varit från och till. Men när debatten nu behövs som bäst, för att värna teaterns egen scenkonst, lyser den med sin frånvaro.

Det är tyst, knäpptyst.

Som en begravning


Lennart Hjulström hade gärna fått sjunga ut. Då hade säkert föreställningen haft en annan glöd; nu var det bitvis som en begravning. Den replik som fastnat i mitt minne utspelar sig också på en kyrkogård: ”Tankstrecket mellan årtalen för födelse och död är precis så kort som en människas liv”. Det manar minst sagt till eftertanke

Lennart Hjulström framhåller att tankstrecket kan vara målat i svart eller guld. Ett understatement? Säg inte det. Jag är inte säker på att publiken förstår ironin i detta.

Robert Sandström

Fotnot: Recensionen finns också att läsa på Paraplyprojektet.se.

add comment ( 92 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Juholt flyttar in i Sagerska palatset 2014 
12 March, 2011, 09:21
Posted by Administrator

Flyttar in i Sagerska 2014. Foto: Robert Sandström
Valberedningens val av Håkan Juholt som kandidat till partiordförande för Socialdemokraterna är mycket gott. För många är han en överraskning, men vi som känner till honom lite mer är inte alls förvånade. Likheterna med Tage Erlander är många och han har alla möjligheter att bli långlivad.

För egen del har han tänt ett nytt hopp och ingjutit mod. Det är ingen hemlighet att jag inte är något fan av Mona Sahlin; den politik hon förde fick mig inte bara att tröttna, utan även fundera på att begära utträde ur Socialdemokratiska partiet.

Precis som jag gjort ur Broderskap. Droppen blev förslaget att byta namn till ”Troende socialdemokrater”.

Troende?

Den som föreslagit det namnet är dåligt påläst. Broderskapsrörelsen startades av kristna järnvägsanställda som inte ville förknippas med socialdemokraterna. De gillade Per Albins folkhemstanke, men ville inte förknippas med ett politiskt parti.

Först startade de en tidning, Broderskap, och efter det bildades Broderskapsrörelsen.

När prenumeranterna likt medlemmarna nu sviker ser man inte över budskapet eller väljer en ny förbundsledning. Nej, i stället byter man i tur och ordning: först namnet på tidningen sedan namnet på hela rörelsen. Processen genomfördes med slagordet ”Glöd”.

Det säger ju allt.

Jag befarade att partiet skulle gå samma väg. Kandidaterna som lanserades ingöt inget hopp. Allt skulle bli vid det gamla. Då hade allt brunnit ut och glöden falnat. Eftersom jag varit medlem i partiet sedan jag var 17 år höll jag ut. Kanske, kanske …

Nu tar Håkan Juholt över rodret och då skingras mina tvivel. Det är ett vinnande val. Kom ihåg hur Erlander togs emot, och hur länge han satt. Ska någon kunna bli en landsfader igen så är det just Håkan Juholt. Lugn och trygg, klok och eftertänksam som han är. Rapp i käften också, och med en stor gnutta humor. Djupt förankrad i myllan.

Reinfeldt kan redan nu fylla i flyttanmälan. Tro mig, 2014 får han lämna Sagerska palatset då Socialdemokratiska partiet åter blir ett arbetarparti. Det enda!

add comment ( 53 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Den kollektiva rädslan och behovet av ett Morgenbladet 
25 November, 2010, 12:51
Posted by Administrator
Svenske konstkritikern Tommy Olsson på norska Morgenbladet skrev dagarna före riksdagsvalet, som utlandssvensk från sin horisont i Norge en insiktsfull krönika om det havererade Mamma-pappa-landet Sverige som numera bara kan skryta över sin goda ost.


Faksimil

Folkhemmet dog med Olof Palme och när konstkritikern blickar tillbaka minns han det som gott förlorat i hans fädernesland: den goda svenska osten och den kollektiva rädslan han upplevde då han levde i Sverige. Krönikan bygger på hans 15 svenska adresser som han haft då han bott på två tredjedelar av fastlandet, från Malmö i söder till Sundsvall i norr och omvänt. Det har gett honom perspektiv.

En sak är han säker på, att han inte flyttar tillbaka till Sverige.

Krönikan – som du kan läsa om du klickar på länken nedan – är en svidande vidräkning med ett land som förlorat sin själ, trygghet och ryggrad.

Morgenbladets redaktion tog sitt pick och pack med Hasselbladkameran i högsta hugg och körde redaktionsbilen över gränsen till Sverige. De ville bekanta sig med sitt okända broderland i öst, som de mindes som en världsvan storebror med Abba, den svenska synden, Ingmar Bergman, flera tv-kanaler och Olof Palme.

Sverige var då det tryggaste landet i världen.

Morgenbladet finner nu ett havererat Sverige där vänstern förspillt sina chanser sedan Göran Persson brutit mot socialdemokratins värdegrund. För 14 miljoner syndapengar köpte han sig en herrgård och blev godsherre. (Till detta finns naturligtvis en psykologisk förklaring som jag som lekman inte ska analysera. Det hindrar inte att jag kan tänka mig att HSB vill ge igen och visa sina forna plågoandar som mobbat honom som liten att han minsann vuxit upp och blivit en karl som reder sig själv. Ack ja!)

Resultatet talar sitt tydliga språk. De ”Nya” Moderaterna har piffat upp Folkhemmet till oigenkännlighet och Socialdemokraterna har förlorat sig i mängden genom att försöka göra alla till viljes. Nu har Mona Sahlin i och för sig avgått, men vad hjälper det då partiet tror sig lösa krisen med hjälp av en ny partiledare? Vore det inte bättre, att först konsolidera politiken och sedan, därefter välja den som bäst tros kunna återskapa förtroendet?

Osökt frågar jag mig varför vi inte har en svensk motsvarighet till det norska Morgenbladet? Svaret är givet: Det går inte med nuvarande massmediekultur där journalisterna ska vara unga och hippa. Se bara på Expressen och Aftonbladet. Vad förmedlar de av kunskap och vad kan man säga om innehållet? Ingenting. Konstigt att ens någon köper dem …

Äldre redaktörer, dito journalister och fotografer må vara jobbiga och till och med dyra i löner och omkostnader. Men de tillför klokskap och kunskap över tid. Vi som till exempel gått i demonstrationstågen mot kärnkraft kan aldrig glömma kampen, glöden och stridsviljan. Den rumsupplevelsen – för att citera Barbro Alving – kan ingen ta ifrån oss.

Vad kan dagens folkhem erbjuda, där väggarna målats med ett nytt lager färg, dag för dag till dess att rummen krympt ihop till mindre än en fängelsecell? Omärkligt, men sannolikt ytterst medvetet och av illvilja.

Svenskarna vill se sig som ett land av mångfald och hänvisar till mängden nationaliteter som huserar inom landets gränser.

När jag promenerar i Berlin, där jag just nu befinner mig, möts jag av en myllrande mångfald vart än jag blickar. I trappuppgången där jag bor möter jag en dam i niqab och märker att ingen reagerar eller finner det märkligt. Några jag pratar med understryker att "hur de klär sig har vi inte med att göra".

Det kallar jag integrering.

Omöjligt i Stockholm, Göteborg och Malmö där privatiseringen av bostadsmarknaden förhindrat integration i citykärnorna. Förödande redan nu och värre blir det på sikt.

När räntorna stiger och lönerna faller - vilket inget jobbavdrag i världen kan kompensera - kommer också arbetarpartiet Moderaternas medlemmar tvingas att klämma ihop sig i förorterna. Hur välkomna de blir i Rinkeby, Rosengård och Rosenbad återstår att se.

Frågan är om det gamla arbetarpartiet Socialdemokraterna någonsin kommer tillbaka till de fina salongerna i regeringskanslierna där pendeln slår i otakt med tiden.

Redan när Socialdemokraterna styrde Sverige fanns där en rädsla för spontana folksamlingar. Vem minns inte när polisen skickades ut för att skingra ungdomar som efter några samtal på Heta Linjen samlats i Kungsträdgården i Stockholm? Ingen agenda var uppsatt, men det räckte med att ungdomarna träffades för att dom enligt de styrande skulle utgöra ett hot mot demokratin.

Efter hand försvann så de publika – okontrollerbara – mötesrummen. Först folkets hus och ABF-avdelningarna, sedan sittplatserna i parkerna och på torgen där anslagstavlor och parkbänkar snabbt monterades ned.

Om du i dag skulle vilja slå dig ned i ett köpcentrum eller i en park får du vara beredd på att hosta upp minst ett par tjugor till en kopp avslaget kaffe, eller något annat skräp som du inte alls gick dit för att köpa eftersom du bara ville sätta dig ned och vila benen en stund. Eller för att prata om ditten och datten med någon som du inte förväntades möta men blev glad över att du gjorde det.

Nu har vi FRA också, och övervakningskameror i trapphus och i tvättstugan där vi vanligtvis inte gör något annat än tvättar vår byk.

Det är väl bara en tidsfråga tills vi också övervakas ända in i sängkammaren. Livesändningar med dylikt innehåll finns i snart sagt varenda tv-kanal – Publik service inte undantaget . Och visst, dramatiken där inne kan säkert bli till spännande underhållning. Men mångfald är det inte ...

Att samråd för samlag måste föreligga, och att parterna är överens och avlägger en tydligt avsiktsförklaring, är vi redan på väg att lagstifta om.

(Jag undrar i mitt stilla sinne om Karin Boye visste hur rätt hon skulle få då hon skrev Kallocain? Förståeligt om det var därför hon tog sitt liv i Alingsås skogar?)

Konstkritikern Tommy Olsson avslutar sin krönika i Morgenbladet sålunda: ”Jeg husker også at jeg bestandig var redd”.

Tro fan det, så som Sverige utvecklats. Men svara mig, hur gick det till?

Robert Sandström

Berlin 2010-11-25

add comment ( 52 views )   |  0 trackbacks   |  permalink   |  related link
Lysande Aniara på Stockholms stadsteater 
14 November, 2010, 13:38
Posted by Administrator
Aniara beskylls för att ha ett tragiskt slut. För en och annan är den säkert annat än munter. Men Stockholms stadsteaters uppsättning inger hopp och Aniara är väl värd att se.
Foto: Petra Hellberg
Sven Ahlström och Sara Jangfeldt i Aniara. Premiär på Stora scenen 21 oktober 2010.


Ja, jag skulle till och med kunna säga: Ett måste!

Det är Harry Martins budskap som han förmedlar som inger hopp. Och låt mig säga det först som sist: Föreställningen i Lars Rudolfssons regi och dramatisering är lysande!

Lysande är också Dan Ekborg i rollen som Högkomiker Sandon. Jag tror inte att jag har sett honom bättre än vad han är här.
Bra är också Sven Ahlström som Mimaroben och ett stort plus får barnstatisterna Anton Schöldberg/Jacob Hermansson/Gabriel Olbers som bjuder på stor charm och humor mitt i allt detta till synes dystra.

Harry Martinson hade visionen; han såg kosmos och det obegripligt stora i det minsta lilla. En sann miljöaktivist femton år innan ordet ”miljöaktivist” formulerats.

Andreas Kleerups musik i samarbete med Carl Bagge känns helt rätt. Scenografin är modern och fyndig. Det lär väl dröja 50 år till innan Stadsteatern kan toppa detta?!

Slutraderna i Martins Nobelprisbelönade versepos är värda att återge. Skrivna för straxt 60 år sedan, 1956:

Jag skruvar lampan ner och bjuder frid.
Vårt sorgespel är slut. Jag återgav
med sändebudets rätt från tid till tid
vårt öde speglat i galaxens hav.


Med oförminskad fart mot Lyrans bild
i femton tusen år goldondern drog
likt ett museum fyllt av ting och ben
och torra växter ifrån Doris skog.


Bisatta i vår stora sarkofag
vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav.


Vid mimans gravplats stupade i ring
till skuldfri mull förvandlade vi låg
förlossade från bittra stjärnors sting.
Och genom alla drog Nirvanas våg.


Robert Sandström

Fotnot: Aniara spelas året ut på Stockholms stadsteaters stora scen.
add comment ( 47 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Jag är stolt över att tillhöra ett ursprungsfolk 
29 October, 2010, 12:06
Posted by Administrator
Jag har inte vetat det så länge, men jag tillhör ett svenskt ursprungsfolk, samerna. Att mina föräldrar, och särskilt min far var god vän med “lapparna“ fann jag inte konstigt alls där som barn jag lekte, i Porjus i “Norra Norrlands inland och fjälltrakter“.

Foto: Martin Edström
Minns att pappa brukade åka bort på vintern. För att fiska med ”lapparna”. Efter några veckor, som kändes som månader för ett litet barn som älskade sin pappa, kom han tillbaka med näverkonten full av röding. Fisk som saltades och gravades.

Skogen och den storslagna naturen var vårt skafferi, på baksidan av huset, vid vedtraven, stod frysboxen: en låda av trä som tjänade som förvaringsbox för det som pappa jagade i skogen, fisken han tog hem och det goda brödet som mamma bakade.

Norrländska tunnkakor. Det vattnas i munnen då jag minns hur goda de var, nybakade med smör som smälter och rinner ner för mungiporna …

Nog pratat om far. Mor är värd minst lika stor uppmärksamhet och uppskattning. I min barndoms Porjus, där Sveriges största vattenkraftverk byggdes i Stora Luleälv vid utloppet av Stora Lulevatten åren 1910-1915, framstod männen som hårdföra. Men tro mig, det var kvinnorna som var hjältarna, som tog hand om männen, höll ihop hemmen och fostrade barnen.

Med åren har fars djupa vänskap med samerna förbryllat mig. När jag började släktforska för ungefär tre – fyra år sedan klarnade mycket. Nu vet jag att jag till hälften är same – på fars sida, där både farfar och farmor – och släktleden före dem – har varit folkbokförda som ”skattlappar”. Och till minst en fjärdedel är jag finne. Det som sedan återstår är ”svenskt”. (Vad det nu är?)

Letandet i kyrkoböckerna, bland döpta, vigda, begravda, in- och utflyttade – husförhörslängder inte minst – har avslöjat min fars största hemlighet: ”Lapparna” han umgicks med var hanskusiner! Syskonbarn till hans mor Maria Juliana.

Hade jag varit tjugo år yngre hade jag utan att tveka sökt medlemskap i Sametinget. Av stolthet för mitt ursprung, glädjen över att tillhöra ett ursprungsfolk, och också för att ”röra om”.

Av de åtta partierna hade jag säkert tagit plats i partiet för jakt- och fiskesamer.

Visste far? Säkert. Han var nog mest rädd för att det skulle vara stigmatiserande att berätta för barnen att han var same. Han ville bara inte att hans barn skulle kallas lappar och utsättas för förakt.

Det har hänt mycket på 60 år. Går jag tillbaka i historien till början av 1900-talet har jag i dag svårt att förstå hur de tänkte då. Eftersom samerna var ett naturfolk ville svenska staten inte utsätta dem för risken att dö genom att ge dem tillgång till rinnande vatten och värme. Istället skulle ”lappen ägnas sådan omvårdnad att han fick dö i fred”. Därför vägrades han fast bostad.

Av välvilja!

Precis så behandlar vi i än i dag den stora folkgruppen romerna, som ständigt jagas på flykt och har blivit 2010-talet stora hatobjekt vid sidan av muslimerna.

Jag kan undra vad man är rädd för? Europa har plats för alla, fördelas våra tillgångar och naturresurser rättfärdig ska ingen behöva kastas ut från något Europeiskt land.

Vågar du börja släktforska? Risken att finna en mördare eller skarprättare är ofantligt mycket mindre än att du upptäckter dina samiska ursprungsrötter. 8 000 av oss är registrerade i Sametinget. Tillsammans är vi minst 60 000 enligt vetenskapliga forskarrön.

Fotnot: Den gär texten är publicerad som krönika på www.paraplyprojektet.se
add comment ( 37 views )   |  0 trackbacks   |  permalink   |  related link

<<Första <Tillbaka | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | Nästa> Sista>>