Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 41 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 48 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 61 Robert Sandströms Blogg - Låt oss ta striden – NU!
Låt oss ta striden – NU! 
3 March, 2010, 04:48
Posted by Robert
”Dagens Nyheter saknar för första gången verklig chefredaktör. Gunilla Herlitz agerar bara som vd och Jonas Bonnier som styrelsens ordförande. Båda med chockdoktrinen som arbetsmetod. Rymmer krispolitiken någon enda publicistisk idé om framtidens morgontidning?”

Det skriver Per Wirtén i sin ledare på dagensarena.se. Det är inte bara så sant som det är sagt, utan också en uppmaning till protester, buller och bång. Kort sagt: Strid!


Faksimil: Dagens Arena (dagensarena.se) 3 mars 2010.

”När Dagens Nyheter försöker stoppa sina förluster drabbas kulturredaktionen hårdast av alla. Förra veckan blev klart att 40 procent av kulturens anställda ska bort, dubbelt så hårt som för resten av tidningen. Frilansbudgeten har redan skurits med 45 procent.”

I sin blogg på Aftonbladet skriver Åsa Linderborg att ”kulturredaktionens strid är vår”. Och med "vår" menar hon inte bara journalisternas, utan också prenumeranternas och läsararnas kamp.

Per Wirtén konstaterar att stridslusten inte verkar finnas. I stället för högljudda protester i journalistkåren visas mest skadeglädje:

”Den avlövade och tillplattade journalistkåren har utvecklat en svårbegriplig rädsla för sin egen yrkesheder. Det allvar som fortfarande präglar kultur- och ledarsidornas arbete skapar avundsjuka och aggressiva reaktioner från andra tidningsmiljöer. Bristen på ryggrad håller på att sänka en hel yrkeskår. Anpassligheten verkar blivit norm.”

Vi som försvarar det fria ordet har slagläge och nu om någonsin borde vi ta kampen. I förlängningen är nedrustningarna på landets tidningsredaktioner inte bara ett hot mot yttrandefrihet. Ytterst och i sin förlängning hotar det demokratins grundvalar.

Sociala medier, som bloggar, twitter, facebook och youtube på Internet kan aldrig ersätta den traditionella journalistiken.

Vår uppgift, journalistens och medias, är att ge våra uppdragsgivare – läsaren, tittaren och lyssnaren – en orientering i tillvaron. Det är en ansvarsfull uppgift som vi ska ta på fullaste allvar.

Ingen kan säga detta bättre än Per Wirtén på Dagens Arena. Läs och begrunda. (se related link nedan).
add comment ( 17 views )   |  0 trackbacks   |  permalink   |  related link
En ilsken ensemble räcker inte 
1 March, 2010, 22:22
Posted by Robert
Filmerna har varit omskakande och böckerna viktiga informationsbärare i ämnet. Men att göra teater av hatbrott fungerar inte.

I alla fall inte Riksteatern och Regionteater Västs uppsättning av No Tears for Queers, En pjäs om manlighet och hatbrott som just nu turnerar runt i Sverige.

Jag såg pjäsen härförleden på Stockholms stadsteaters Lilla scenen. Imponerades inte av ensemblens ilska och omkullvräkta bord. Det hade varit bättre om publiken hade blivit förbannad, istället för att tydliggöra ensemblens ilska. Då hade det kanske lett någonstans?

Det är väl ändå det som är teaterns uppgift, att uppröra och beröra?

Foto: Ola Kjelbye

"Det kanske leder någonstans om publiken blir förbannad istället för att tydliggöra ensemblens ilska."

Uppsättningen bygger på Johan Hiltons bok om morden på Matthew Sheppard i Wyoming, USA, och svenskarna Johan Pettersson i Katrineholm och Josef Ben Meddour i Göteborg.

Uppmärksammade mord, både här hemma i Sverige och ute i världen. Främst för den brutalitet offren utsatts för innan de bragts om livet och den likgiltighet förövarna visat sina offer.

Samma likgiltighet ett gäng unga nynazister visade John Hron när han blott 14 år gammal mördades vid Ingetorpssjön nära Kode utanför Kungälv 1995.

21-årige studenten Matthew Sheppard rånades först och blev sedan förd till prärien där han bands fast vid ett staket, misshandlades och lämnades kvar att dö.

19-årige Johan Pettersson i Katrineholm sänktes ned i en avloppsbrunn, med avskuren hals och byxor och kalsonger neddragna till anklarna.

36-årige Josef Ben Meddour i Göteborg torterades av två satanister med en elpistol innan han avrättades med ett pistolskott i huvudet.

Här överträffar verkligheten dikten och det är väl för mycket sagt att alla filmer som skildrat de bestialiska morden visar god kvalitet.

Intressant är det förstås att inte mindre än tre filmer skildrar Matthew Sheppards öde. Av dessa är The Matthew Shepard Story riktigt bra medan filmen om Josef Ben Meddour, Keillers Park, inte alls når samma nivå.

Pjäsen i Riksteaterns Regionalteater Västs regi följs upp med olika samtal och det är No Tears for Queers styrka.

Pjäsen spelas fram till mitten av april på olika platser i Sverige. Turnéplan och mer att läsa om föreställningen finns på nedanstående länk (related link).
add comment ( 11 views )   |  0 trackbacks   |  permalink   |  related link
Bengt Martin, Sonja och folkhemmet 
24 February, 2010, 15:04
Posted by Robert
"Sonja Åkesson skrev inga memoarer. Men en av hennes främsta dikter heter ”Självbiografi”:

"Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83a
på dagarna.
Snyter ungar och putsar
golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och
pölsa"


Det är en dikt som doftar minst lika mycket folkhem som bilvax eller syntetiska heltäckningsmattor. Den är svenskt 60-tal lika mycket eller kanske mera än Göran Sonnevis Vietnamdikt.

Sonja Åkesson var folkhemmets skaldinna, och vid hennes död 1977 miste vi ett stycke av vår själ."



Foto: Natur & Kultur

Sonja Åkesson (1926–1777) är mest känd som ironisk folkhemskritiker och författare till den feministiska dikten ”Vara vit mans slav ”. Amelie Björck skildrar nyfiket Sonja Åkessons mångsidiga och genreöverskridande författarskap. Fram tonar bilden av en språkligt djärv poet med starkt utvecklad medkänsla och mycket att ge den nutida läsaren.

Det skrev Magnus Ringgren i Aftonbladet den 10 september 1984 då Bengt Martin precis kommit ut med första biografin över Sonja Åkesson. Första gången de träffades i journalisten Inger Wahlöös hem, på Rådmansgatan 69, (som ett år senare blev Bengt Martins hem, fast han visste det inte då) sa hon: "Vi är lika som nervtabletter du och jag."

Vänskapen dem emellan varade hela Sonjas liv ut.

Här om dagen dog Bengt Martin, 76 år, och det finns anledning att minnas honom ett valår som detta. Han var en av de första att resa till Tyskland direkt efter andra världskriget, om det omskakande mötet skrev han i Bengt och kärleken.

I ungdomsböckerna Huset i Sibirien (1970), Sibirienungar (1971) och Hej då – Sibirien skildrar han sin uppväxt på Roslagsgatan i Stockholm på 1940-talet, långt innan miljonprogram och folkhem.
Folkhem? Ja, har det någonsin funnits? Är folkhemmet inte bara en dröm, en vision som aldrig förverkligats?

Jag ser folkhemmet som en illusion, ungefär som Ryssland var för Norrbottenskommunisterna. Paradoxalt nog så var Rysslands ”folkhem” det omvända mot vårt; medan vi strävade uppåt – i hopp om att få sitta i överklassens finrum – tvingades deras invånare rusa neråt och underkasta sig en i det närmaste omänsklig politik. Fast det visste inte drömmarna i mitt Norrbotten, och de kan därför inte belastas och dömas för sina val; de visste inte bättre.

Vårt folkhem har rämnat, den faluröda färgen har bleknat, målningen har flagnat och tapeterna har spruckit.
Fyrtio års reformarbete har raserats i en handvändning av alliansregeringen samtidigt som Sverige sålts ut på den ”fria” marknaden. Frihet, jämlikhet, och broderskap är föga kända begrepp. ”Solidaritet” ska vi inte prata om.

Det borde vi inte ha pratat om innan heller eftersom de flesta tolkade det som ”en för alla och alla för en”. Vilket är lika felaktigt som att rättvisan är rättvis. För att inte tala om hur illa val Broderskapsrörelsen gör när de lanserar sig som en rörelse med ”glöd”.

Den riktiga betydelsen av solidaritet är samhörighet med och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor, särskilt dem som tillhör den egna gruppen.

Rättvisa var ett ord som Olof Palme undvek, eftersom han insåg att rättvisan oftast är orättvis; jag har min rättvisa, du har din rättvisa.

Palme föredrog det bibliska ordet ”rättfärdig”.

Glöd är slocknande eld. Ska man påverka och förändra krävs att vi brinner, brinner för det vi tror på. Vilket krävs mer än någonsin tidigare ett valår som detta.

Jag har inga illusioner – än i alla fall - om att kunna lyfta ut alliansen ur Rosenbad, eller för den delen moderaterna ur Solna stadshus. Men jag brinner för att kunna göra det, och jag kommer att arbeta för det.

Detta är vare sig en from önskan eller vision, utan enbart rättfärdigt och det enda rimliga.
add comment ( 13 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Fotboll, snö och SL 
22 February, 2010, 22:14
Posted by Robert
Borde skriva om snön och Stockholms lokaltrafiks oförmåga att skotta och hålla växlar fria. Eller varför inte SJ och deras tåg som aldrig går

Eller som min bror så vist kommenterar läget: ”Hur ska SJ kunna köra tåg på vintern när de inte kan göra det på sommaren?”
Så sant, så sant.

Nej, i dag tänker jag skriva några rader om fotboll. Erland tipsade mig om att ”min fotbollsspelare” ska lägga fotbollsskorna på hyllan när hans kontrakt med Corinthians går ut nästa år. Innan dess hoppas han få spela i Brasiliens trupp i VM nästa sommar.

Erland hade läst nyheten på Blocket, som snappat upp den från Radiosporten. Vad de hade fått den ifrån vet jag inte, så jag borgar inte för att set är sant.

Hur som helst är inte Ronaldo ”min” fotbollsspelare. Min heter Lionel Messi och kallas Loppan och spelar i samma klubb som Zlatan Ibrahimovic, Barcelona.

Ta detta som ett sedelärande exempel om hur nyheter sprids.

Jag får väl skriva lite om snön och SL också då när " nyheten" om Loppan sprack.


SL:s hemsida (Skärmdump).
SL ljuger, brasklappen till trots. För 76-an går inte alls från Karl XII:s torg ...

När jag i dag för ovanlighetens skull var ute i god tid när jag skulle till ett lunchmöte i Filmhuset på Gärdet i Stockholm så hade jag inte mycket för det. Rådfrågade SL:s reseplanerare på nätet, och visst, det skulle gå att ta Blå linjen från Solna Centrum till Kungsträdgården.

Från Karl XII:s torg vid Kungsträdgården skulle det helt säkert gå att ta buss 76 mot Ropsten. Efter elva minuter skulle jag vara framm vid Filmhuset på Borgvägen 1. Hela resan skulle ta 30 minuter.

Om det nu inte vore det här med snön och kylan …

Till min förvåning finner jag att de tagit bort 76-ans hållplats vid Karl XII:s torg! Orsaken angavs av en busschaufför vara problem vid Smålandsgatan. Jag ombads ta vilken buss som helst mot Slussen och byta vid Slottsbacken.

– Inte härifrån, sa chauffören då jag skulle kliva på Buss 2 mot Sofia.

– Nähä?

Föraren sa att jag skulle kliva på 76-an ”om hörnet”. Men ”om hörnet” fanns det ingen hållplats över huvud taget. Gick tillbaka till Karl XII:s torg och tog tvåans buss till Slottsbacken. Klev rakt över hållplatsen till 76-ans plats. Efter en låååång stund kom bussen.

Färden varade i mindre än minut och högst 100 meter. Där brakade vår buss med full kraft in i framförvarande blåbuss. Pang! Framrutan krossades varpå föraren svängde in 76-an på en tvärgata och bad oss kliva ur bussen.

– Vad gör vi nu?

– Planera om dagen, föreslog en dam. Jag gjorde det och kom således aldrig till Filmhuset. I morgon väntar en ny spännande dag. Då ska jag också i väg på ett lunchmöte …
add comment ( 43 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
”Fan, snöar det i år också?!” 
31 January, 2010, 20:09
Posted by Robert
Det är en märklig vinter i år. Då tänker jag inte i första hand på vädret, utan på snöröjningen. Eller rättare sagt, den uteblivna snöplogningen. Det blir bara värre och värre för vart år som går. Till men inte enbart för gamla och lytta, utan också för snart sagt varje människa i gemen.

Jag förstår det inte. Är det av besparingsskäl? Har det med klimatet att göra? Tillverkas inte plogbilar längre? Är det strejk på skovelfabriken?

Eller är det så enkelt, att de styrande bara djävlas med medborgarna? Läste de inte offerterna på de infordrade anbuden för gatu- och vägunderhåll? Missades det finstilta, att ”åtagandet gäller inte om det blir kallt och börjar snöa”.

Force majeure är ”en oförutsedd händelse som kan befria en part från att fullgöra ingånget avtal”. Räknas vintern dit? Om den kommer överraskande? Vilket kan vara fallet i år, eftersom den stränga varianten uteblivit de senaste åren …

Under alla förhållanden är maktens styrande i Stockholm och Solna inte snälla med oss medborgare. Inte så, att vi tvingas plumsa i djupsnö. Nej, det är djävligare än så. Mycket djävligare.


Foto: Robert Sandström Det krävs stor koncentration för att inte halka på det isbelagda underlaget som döljs av nysnö eller annat fanskap, typ snömodd eller en smutsbrun sörja. Risken att falla och bryta benen är överhängande.

Om det nu inte är av besparingsskäl – man kan undra vem som beslutat om det? – ser jag ingen annan förklaring än att det är av elakhet: ”Rätt åt er”, kan tyckas.

Säkert kan kommunerna spara en slant på att ge fan i att skotta. Men det kostar en förmögenhet för sjukvården som måste ta hand om benbrott och andra fallskador som förorsakats av eftersatt snöröjning.

Är inte detta ett lagbrott? Är kommunen och fastighetsägarna numera inte skyldiga att hålla trottoarer, gator och vägar rena och fria från snö och is?

I vilket fall (Häpp!) som helst är det svårt att ta sig fram. För att inte tala om den som har rullator, eller rent av är rullstolsburen …

Och nu talar jag inte om den som var beroende av rullstol före det att Kung Bore slog till. Ytterligare en och annan har säkert blivit det också efter de senaste veckornas snöoväder: Skaran måste ha ökat markant?

Kollektivtrafiken ska vi inte tala om. För då blir jag riktigt ledsen. Jag förstår att bussar, och bilar med för den delen, kan hamna i diket. Men att lokal- och fjärrtåg inte tar sig fram på rälsen när det snöar och är kallt är för mig totalt obegripligt.

Snöat har det gjort så länge järnvägarna funnits i detta land – längre än så till och med – och inte har det hindrat tågen från att komma i tid. Förrän efter senaste millennieskiftet, då vinter och snö tycks komma som en total överraskning minst en gång om året för trafikbolagen.

”Fan, snör det i år också?!”

Som resenär får man vara glad om tågen kommer. Gör dem det, då får man vara ännu gladare om de har värme i kupéerna. Och så får man vara jätteglad om de går ända fram dit man ska.

Jag säger inte att det var bättre förr, för det var det inte. Men med tågen, och snöröjningen, vete fan?

add comment ( 12 views )   |  0 trackbacks   |  permalink

<<Första <Tillbaka | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | Nästa> Sista>>