Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 41 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 48 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 55 Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 61 Robert Sandströms Blogg - Världen är liten
Världen är liten 
14 February, 2016, 06:15
Posted by Administrator
ATT VÄRLDEN ÄR liten vet vi alla, men hur liten förvånas man över ibland. Som häromdagen då jag stegade in på restaurang och sportbaren Olearys.S.B.D i Ban Phe; mest känd som platsen varifrån man åker till nationalparken Koh Samet i centrala Thailand.

– Du måste titta in i vår butik innan du går. Där har vi svenska livsmedel och hemlagad ärtsoppa, leverpastej, stekt strömming och mycket annat gott, säger ägaren Göran Lunne som servar mig stekt fläsk med löksås; något av det svenskaste jag kan tänka mig.

Göran Lunne driver sportbar, delikatessbutik och stekhus i Ban Phe i centrala Thailand.
Foto: Robert Sandström ©

Jag äter med god aptit och sedan kliver jag in i butiken där jag möts av en rad svenska konserver och en stor charkuteridisk med det mesta du kan tänka dig när hemlandets smaker når längtans höjder.

Då jag kan en hel del om mat försäkrar jag mig om att ärtsoppan verkligen är hemlagad.

– Jag lagar den själv, säger Göran Lunne och berättar att han har en lång och diger erfarenhet som krögare, och inte minst – kock.

Nedslitet värdshus

Kroglivet började i värmländska Åmotfors där Göran Lunne tillsammans med dåvarande sambon Marie Englund tog över värdshuset 1987. Han var 22 år gammal och övertalades att köpa värdshuset som tidigare drivits av omtyckte krögaren Per Bohlin* och hans mor Lisa.

– Restaurangen var nedsliten men vi bestämde oss för att renovera direkt. Det fanns ingenting annat att göra, säger Göran och berättar att Marie Englund var närmast gråtfärdig när hon första gången kom i värdshuset, som inte alls såg ut som hon förväntat sig …

– Arbetarna på Åmotfors Rör och Smide, som åt lunch på värdshuset varje dag, ställde sig tveksamma:

– Ska ni ha stängt i två dagar och sedan öppna restaurangen nyrenoverad? Det går inte!

Men det gick, tillsammans med Görans kompisar från Göteborg målades interiörerna, tapetserades väggar och byttes golvmattor i rasande fart.


Stekt fläsk och löksås är något av det svenskaste jag vet. Gott att finna på Olearys.S.B.D i Ban Phe när hemlandets smaker når längtans höjder.
Foto: Robert Sandström ©

Från Göteborg tog Göran också upp ett antal artister och evenemang till Åmotfors som var först med att anordna diskotek i Värmland och snart kom att bli landskapets nöjesmetropol.

– De kom folk ända från Karlstad, tio mil bort …

Succén varade ett par år och sedan tog andra krögare i Värmland efter konceptet.

Efter fem år såldes värdshuset vidare och Göran drev sedan bland annat Brasserie Elis i Arvika.

Volvos personalrestauranger

Efter att ha drivit en rad andra hotell och restauranger – av vilka kan nämnas Rastahusen och hotell Gyllene Kärven i Herrljunga – blev Göran Lunne chef för Volvos alla personalrestauranger i Sverige.

2014 öppnade han Olearys sportbar, delikatessbutik och stekhus i Ban Phe som han driver tillsammans med Michelle Lunne och sambon Ma Darunee. Från början bara butiken, men så blev grannlokalen ledig …

– Vi har faktiskt kunder från hela Thailand, och har lyckats komma överens med bussbolag som fraktar våra varor på ett hållbart sätt. Jag har köpt in liknande termometrar som används vid flygfrakter så att kunden kan se att varan inte förlorat kyla under transporten.

Så, visst är världen liten

Vad har då detta med att världen är liten att göra? Jo, under vårt samtal påmindes Göran om att jag intervjuat honom vid tre olika tillfällen. 1987 då han öppnade Åmotfors värdshus, något år därefter och även när han öppnade Brasserie Elis i Arvika.

– Visst jobbade du på Värmlands Folkblad, frågar Göran och när han får veta att jag arbetade på tidningen i 22 år berättade han om det osannolika sammanträffandet.

Så visst är världen liten!

*Fotnot: Per Bohlin bor numera i Moelv, Norge, och är knuten till Norseter Fjellpark i Lillehammer.

Fakta: Åmotfors värdshus uppfördes första gången 1884 men brann ned 1914 då det byggdes upp igen av källarmästare Anders Olsson och hans hustru Kristina. I dag kallas värdshuset ”Vita älgen” och adressen bär grundarens namn och ligger på Källarmästare Olssons väg 3 i Åmotfors.
1 comment ( 143 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Historisk dom ingen pyrrhusseger 
5 February, 2016, 02:41
Posted by Administrator
GIRAS SAMEBYS RÄTT till jakt, småvilt och fiske på sina marker är ingen pyrrhusseger, dyrköpt förvisso. Men förutom att den säkerligen kommer att leda till stora vinster för andra samebyar är den ett första steg till upprättelse för vår samiska urbefolkning.

Matti Berg, Girjas samebys ordförande, har vunnit första striden mot staten.
Bilden är en faksimil av sametingets hemsida och fotot på Matti Berg är tagen av Marie Enoksson

Gällivare tingsrätts dom är ävenså historisk, och ska jag någonsin skriva ordet ”äntligen” så är det väl nu!

Kampen för upprättelse har pågått i årtionden, även om just detta fall inleddes år 2009 när Girjas sameby väckte talan mot staten – som svarade som den brukar, genom att bestrida.

Samebyn tvekade inte för att dra staten inför rätta och den historiska domen i Gällivare tingsrätt ger Girjas sameby ensam rätt till jakt på småvilt och fiske på Gällivare kronoöverloppsmark 2:1.

Tro nu för all del inte att striden är avgjord. Oh nej! Staten kommer, lika säkert som ”Amen i kyrkan”, att överklaga tingsrättens dom till högre instans. Det kommer säkert att ta flera år innan sista akten är avslutad. Fram till dess är läget status quo.

Det vore förstås storsint, förnuftigt och klokt av svenska staten att acceptera Gällivare tingsrätts dom. Men eftersom domen då blir vägledande – och stora markområden står på spel – kommer rättsprocessen att fortsätta. Var så säker!

Fotnot:
Pyrrhusseger är en dyrköpt seger. Uttrycket härrör från ett yttrande som kung Pyrrhus av Epirus skall ha fällt efter att med stora förluster ha vunnit ett slag mot romarna vid Ausculum i Apulien 279 f.Kr. Han ska då ha sagt: ”En sådan seger till, och jag är förlorad!”

Fakta:
Girjas samebys åretruntmarker ligger huvudsakligen i nordligaste delen av Gällivare kommun med en mindre del i södra delen av Kiruna kommun och omfattar Kalixälvens källflöden. 32 renskötselföretag var registrerade i samebyn 2014. Högsta tillåtna renantal i vinterhjorden är 12 000 djur.
Källa: Wikipedia
add comment ( 11 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Regn - klart som korvspad 
24 January, 2016, 04:33
Posted by Administrator
KLART SOM KORVSPAD att det ska regna, första morgonen jag har möjlighet att äta frukost på balkongen i skydd mot den starka morgonsolen. Tji fick jag, regnet dryper ned och frukosten får som tidigare morgnar intas inomhus.
Coitus interruptus! (Vad nu det kan betyda?) Självklart vräker regnet ned första morgonen med möjlighet att äta frukost på balkongen i skydd mot stekande sol ...
Foto: Robert Sandström ©

Min lägenhet i Mae Ramphung Beach utanför Rayong, 22 mil sydost om Bangkok i Thailand, har bara haft en nackdel: balkong i solläge morgnar och förmiddagar.

Det har gjort att jag bara ytterst marginellt har kunnat vistas på balkongen. Morgonsolen, som oftast lyser som den starkaste halogenlampa från en klarblå himmel, har omöjliggjort att äta frukost på balkongen.

Lunch har heller inte varit tänkbart, och först när kvällen kommer har där varit tillräckligt svalt för att balkongen ska kunna nyttjas.

Därför var det inte svårt att bestämma mig för att skaffa någon form av solskydd. Kollade firmor som säljer markiser – som jag har hemma i Sverige vilket gör att jag kan nyttja min balkong i Solna dygnet runt sommartid.

En firma i Rayong uppenbarade sig. Gus Raschilla, australiensare och VD på ShadowMakerAsia Co Ltd i Rayong, föreslog dock en annan lösning som han ansåg vara bättre. Dock dyrare, men smakar det så kostar det.

På lördagen (23 januari 2016) var det dags att montera min Shadowmaker, som inte släpper igenom någon sol men som det ändå går att se igenom och som har fem års garanti på konstruktionen; viktigt med tanke på att allt – ALLT – rostar här i Thailandsbukten.

Jag försäkrade mig om att konstruktionen var den bästa tänkbara, och det är faktiskt rostfritt stål rakt igenom!

Aluminium räcker långt, och av det materialet är hjulekrarna på min motorbike, men materialet är inte helt korrosionsbeständigt. Förr eller senare angrips det …

Montören var skicklig, det måste jag säga. Och höjdrätt …? Nej, inte det minsta. Nästan under protest tog han på sig säkerhetsremmen och stod han innanför räcket räckte det med att chefen och kollegan höll hårt i byxlinningen.

Jag undrar just vad ett svenskt skyddsombud på Byggnads skulle säga om det?
Manit mäter och måttar under chefens (Gus Raschilla) överinseende.
Foto: Robert Sandström ©


"Får se nu, är allt med?"
Foto: Robert Sandström ©


Vattenpasset är bra, men vad hjälper det om husväggen inte är lodrät ...? (Som det ska visa sig.)
Foto: Robert Sandström ©


Svetten dryper redan från början. Inte konstigt med tanke på att det har varit tryckande värme och vindstilla ett antal dagar.
Foto: Robert Sandström ©


Tre meter, varken mer eller mindre.
Foto: Robert Sandström ©


Chefens och kollegan Ekes starka armar får räcka som säkerhet, och starkt cement kräver det bästa i borrhammarväg: DeWelt.
Foto: Robert Sandström ©


Ännu mer svett.
Foto: Robert Sandström ©


Chefer är sig alla lika; chefskocken kastar på lite salt sedan han smakat av (bara för att han ska kunna säga att det är han som har kryddat maten) och här gör chefen slutbesiktningen (så att han kan säga att det är han som har monterat min Shadowmaker).
Foto: Robert Sandström ©


"Så här stor var fisken!" Nej, Vince Raschilla förklarar bara hur mycket skugga jag kommer att få.
Foto: Robert Sandström ©


På med säkerhetsremmen ...
Foto: Robert Sandström ©



... och sen är det bara att ta med sig grejerna och klättra över räcket.
Foto: Robert Sandström ©


Det är som synes en bit ner till marken från sjunde våningen; bilarna på parkeringen ser ut som dinkytoys.
Foto: Robert Sandström ©


Av med tröjan, jobbet är klart!
Foto: Robert Sandström ©


När tröjan skakats ur och vänts är det bara att ta på den igen.
Foto: Robert Sandström ©


Som riktigt skickliga hantverkare tar Manit med sig förpackningen och annat skräp när arbetet är slutfört.
Foto: Robert Sandström ©

add comment ( 19 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
Det är skamligt 
14 January, 2016, 09:36
Posted by Administrator
JAG HAR ARBETAT som journalist i 40 år, och utgått ifrån att det jag skrivit har varit sant och relevant. Och att det haft ett allmänintresse (inte att förväxla med ALLMÄNT intresse).

Visst, ”Gud må förlåta mig för somliga rader”, som Nils Ferlin så vist skaldar!

Bild: Skärmdump från Nyheter i dag.

Därför har jag svårt att förstå varför etablerade media som Dagens Nyheter, Sveriges Radio och SVT, mörkar relevanta med fakta, typ etnicitet i ett gisslandrama. Vem tjänar på det?

Flyktingarna? Polisen? media?

Jag vill säga: Ingen. Och allra minst media!

Visst, journalistiken har förändrats under mina 40 år. Min utgångspunkt verkar heller inte gälla i dag. Nu ska allt vara PK (politiskt korrekt) för att man ska få så många ”Gilla” på Facebook och kommentarer på Instagram och Twitter, som möjligt.

Utelämnandet av vissa fakta är självklart befogat i vissa sammanhang, till exempel som att vi på min tid aldrig eller högst sällan skrev om självmord. Men i det här fallet har omständigheterna relevans, inte minst för att tydliggöra polisens oerhört svåra arbete.

Nej, skriv hela sanningen, och gräva gärna lite djupare så att bakomliggande orsaker och fakta kommer i dagen; om inte annat så bidrar det till att vissa beteenden blir begripliga.

Visst, det är dyrt att gräva, det tar tid och ger sällan eller aldrig några vinster till ägarna. Och inte säljer det lösnummer heller. För att inte tala om vad få Gilla på Facebook det ger; till det senare krävs narrar och totalt ointressanta personer som Alex Schulman och Peter Birro.

Men är det medias uppgift, att gillas på Facebook? Är inte medias uppdrag större än så?

Mitt råd: Släng ut ekonomerna och för makten tillbaka till publicisterna.

Det är inte bara genant att läsare/tittare/lyssnare måste vara aktiva på internet och besöka en massa sajter för att få reda på hela sanningen – då de inte längre kan lita på sitt "husorgan" oavsett vad det heter eller har för ägare eller politisk hemvist.

Det är också minst sagt skamligt.
add comment ( 70 views )   |  0 trackbacks   |  permalink
I Mobergs tankespår 
20 December, 2015, 06:48
Posted by Administrator
I MAE RAMPHUNG Beach i Thailand kan jag känna igen mig i affärsmannen och svenskamerikanen Albert Carlsons situation i början av 1960-talet då han sitter på ett hotellrum i Kalifornien och försöker få syn på sitt eget liv …

"Bruset från Stilla havet blandas i hans fantasi med sorlet från Bjurbäcken intill fädernehemmet, och Carlson minns sin älskade storebror Sigfrid som dog när han var pojke. Broderns uppmaning att ta väl vara på livet, på "din stund på jorden", blir romanens sorgsna credo."*


Målningen ovanför min kingsize-säng av Katri Lantto visar en vy över infarten till Porjus, kraftverkssamhället där jag växte upp och kom att tillbringa mina första levnadsår fram till tonåren.

Thaibukten har få likheter med min barndoms Lule älv, men en målning ovanför min säng påminner ändå om ursprunget och den långa väg jag vandrat från Porjus till min ”lustgård” i Sydostasien. Här utanför Rayong, 22 mil sydost om Bangkok, tillbringar jag numera vinterhalvåret.

Min lägenhet har plats för såväl vila och rekreation som arbete. Kvadratmeterna är väl utnyttjade och förutom kök och badrum har jag sov-, vardags- och arbetsrum.

Sista två veckorna vid senaste vistelsen ägnade jag åt att ställa allt i ordning. De tre första veckorna den här vistelsen – som varar till sista mars 2016 – har jag färdigställt köket, fixat och ordnat övriga utrymmen och gjort balkongen bekväm och tilltalande.


Vardagar efter promenad och frukost väntar skrivbordet där jag sitter några timmar och författar.

I går, på lördagen, köpte jag lite krukväxter och därmed är ”grovarbetet” avslutat. Nu återstår bara lite finlir som att justera och finslipa detaljer, flytta på lite saker och bo in mig.

En motorbike har jag köpt och jag har även fixat thailändska körkort för såväl MC- som bilkörning.

Låt mig genast få säga, att det är en ynnest att få äga en bostad i ett land vars klimat är behagligt och välgörande för mina stämband. Ni, mina FB-vänner, känner väl till att jag vintertid i Sverige förlorar talförmågan från och till. Varken det ena eller det andra har hjälpt. Ja, inte ens en operation.


Köket är min motor i tillvaron och här tillbringar jag mycket tid. Kokhällen är från Tyskland men inköpt i Sverige och förorsakad övervikt på planet.

– Var mår dina stämband bra? frågade min läkare, foniater Gunnar Björck, specialist i röst- och talrubbningar och sedan 2003 överläkare på öron- näs- och halskliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.

Efter att ha provat inhalera ånga, ligga i saltkammare och träna med logoped ställdes hoppet till en operation. Men stämbanden är helt uttorkade och det finns inga slemhinnor kvar. Operation kunde därför inte genomföras som planerat.

Efter att ha tillbringat en kortare tid i centrala delen av den indokinesiska halvön i Sydostasien kunde jag blixtsnabbt svara Gunnar Björck:

– Thailand!

– Försök att bo där då vintertid, tyckte Gunnar Björck och jag tog honom på orden.

Värmen och luftfuktigheten är välgörande för mina stämband. Rösten är oftast så bra att jag kan sjunga! Tonarterna är fortfarande problemet så jag lovar att skona min omgivning. Jag sjunger inte ens i duschen, men det hindrar mig inte från att ta ton när det krävs.


Badrummet är för mig ett konstverk och i sanningens namn ska sägas att det var det jag föll för när jag bestämde mig för att just den här lägenheten skulle bli min.

Foto: Robert Sandström

Fotnot: Vilhelm Moberg flyttade från sin småländska hembygd redan när han var några och tjugo, men i sitt författarskap lämnade han den aldrig. De romaner som utspelas bortom Värendsbygden handlar nästan alltid om längtan tillbaka dit, till jorden, till ursprunget.

*Din stund på jorden (1963) kan läsas som ett avsked till den utvandrarvärld som sysselsatte Moberg i över tio år.

add comment ( 22 views )   |  0 trackbacks   |  permalink

<<Första <Tillbaka | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | Nästa> Sista>>