Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 61 Robert Sandströms Blogg - Förnekade, gömda och glömda
Förnekade, gömda och glömda 
2 March, 2015, 11:00
Posted by Administrator
SE DÄR VAD åren går. Från i dag och framåt är jag självförsörjande och lever på intjänade pengar (läs: pensionär/pension); det som avsatts av lönen och tjänats in under mitt arbetsliv.

Googlar på ”2 mars 1950” och finner inga remarkabla händelser. Inga beryktade personer tycks heller ha fötts detta datum i historien. Fast det finns ju ett undantag förstås: Jag!

Födseln var dramatisk, det vet jag, och det finns också nedtecknat i medicinska journaler eftersom jag föddes elva veckor för tidigt och vägde bara 980 gram när jag klev ut ur livmodern. En envis läkarkandidat i ordets bokstavliga betydelse höll orubbligt fast vid sin mening. Han var omedgörlig och tjatade hål i huvudet på sin överordnande, vilket räddade mitt liv:

– Pojken överlever om vi lägger honom i en kuvös!

– Ja men gör det då! lär överläkaren ha fräst och gått sin väg.

Renägande same lär jag aldrig bli ... © Robert Sandström

Salige doktor Läpp i Porjus hade straxt innan beordrat iltransport till garnisonssjukhuset i Boden. Vilket blev mitt första av ett otal läkar- och sjukhusbesök genom åren. Med facit i hand kan jag summera det till mer än trettio operationer, varav den första innan jag var två år gammal och en annan, på sin tid (1993) ytterst unik öronoperation, som förvandlade mitt döva vänsteröra till ett hörande dito.

Mirakulös operation

I dag mår patienten bra och med hjälp av den allra senaste hörapparattekniken hör jag nu med båda öronen. Vilket är något av ett mirakel?

Uppsaladocent Lars Ekvalls ingrepp var förstås heroiskt, men ändå inte tillnärmelsevis jämförbart med den unge läkarstudentens ingripande med tanke på vad det måste ha kostat honom, att trotsa överheten då han bejaka den oroliga mammans vädjan och hörsammade hennes bön: ”Låt pojken leva”.

Jag ska inte bli nostalgisk, men visst har jag skäl att vara tacksam. Mitt liv har på intet vis varit odramatiskt. Min tuffaste kamp gick jag mot spriten – 10 juli är det 34 år sedan jag skruvade igen korken och ställde undan flaskan – och visst var det tufft att lätta på kroppsvikten som när jag var som tyngst uppgick till 174 kilo.

Riktigt den vikten fick jag aldrig upp på raka armar, men skivstången var betydligt tyngre då jag som sjuttonåring tränade djupa knäböjningar och fick klova på ytterligare några kilon för att nå mitt maximum.

(Fast det är ju ett helt liv sedan, och inte mycket att orda om en dag som denna även om det i sig är intressant, att man kan vända en instruktionsbok upp och ned och få det breda axelpartiet att trilla ned till höfterna.)

Kalla mig gärna lapp

Lite om detta, men desto mer om mina samiska anfäder hoppas jag kunna sitta och skriva om i Thailand där jag tänker njuta mitt otium.

Generation för generation på fars sida, så långt bakåt i tiden som kyrkoböckerna kan belägga, är alla lappar (vilket var det vi kallade samer då jag växte upp i Porjus, och jag skäms inte ett dugg för att använda det ordet fortfarande; ni får gärna också kalla mig det om ni vill!).


... men jag har njutit njutit av kokkaffe i fjällvärlden.
© Robert Sandström

Ursprunget på fädernet står att finna i Norrbottens inland där anmodern varken har ett efternamn eller en tidigare hemvist i Jukkasjärvis kyrkobok Anno Domino 1500.

På mödernet hette hon Kerstin, precis som min salige mor. Även här okänt varifrån hon kom eller härstammade. Men ett är säkert: hon föddes år 1630 i Burträsk i Västerbotten.

Mer ska jag inte berätta om här och nu. Men jag har lovat mig själv att breda ut texten då jag skriver om mina samiska förfäder, med utgångspunkt från far, farfar och farmor ända till farmors morfars mormors mormor Brita med okänt efternamn.

De är alla mina förfäder och förtjänar att få kliva fram ur ett hav av mörker där de allt för länge har vistats, förnekats, förtigits, glömts och gömts …

Detta får inte bli ”ett av som aldrig blev” i mitt liv under mitt leverne. Det är min plikt och skyldighet att berätta om deras liv och vedermödor då jag har begåvats med förmågan att skriva. Min egen släktforskning har fört upp dessa människor i ljuset och gjort dem i allra högsta grad levande.

Tro mig, här finns det historier värda att iscensätta!

Fotnot:

Några förväxlar ”egenpension” med garantipension. De tror att alla vi glada pensionärer är ”statsanställda”. Det är vi inte, för vi har själva tjänat ihop vartenda öre som vi nu fritt får spendera.

Garantipension däremot, är ett grundskydd för den som haft liten eller ingen arbetsinkomst under livet. Den får en garantipension, som dock bara betalas ut till den som bor och vistas i Sverige.

Vi andra pensionärer får leva loppan var vi vill. Och det är precis vad jag hoppas kunna göra i provinshuvudstaden Rayong i östra delen av Thailand.


add comment ( 47 views )   |  0 trackbacks   |  permalink

<<Första <Tillbaka | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | Nästa> Sista>>