Warning: strpos(): needle is not a string or an integer in /storage/content/52/146552/blog.robertsandstrom.net/public_html/index.php on line 61 Robert Sandströms Blogg - Den kollektiva rädslan och behovet av ett Morgenbladet
Den kollektiva rädslan och behovet av ett Morgenbladet 
25 November, 2010, 12:51
Posted by Administrator
Svenske konstkritikern Tommy Olsson på norska Morgenbladet skrev dagarna före riksdagsvalet, som utlandssvensk från sin horisont i Norge en insiktsfull krönika om det havererade Mamma-pappa-landet Sverige som numera bara kan skryta över sin goda ost.


Faksimil

Folkhemmet dog med Olof Palme och när konstkritikern blickar tillbaka minns han det som gott förlorat i hans fädernesland: den goda svenska osten och den kollektiva rädslan han upplevde då han levde i Sverige. Krönikan bygger på hans 15 svenska adresser som han haft då han bott på två tredjedelar av fastlandet, från Malmö i söder till Sundsvall i norr och omvänt. Det har gett honom perspektiv.

En sak är han säker på, att han inte flyttar tillbaka till Sverige.

Krönikan – som du kan läsa om du klickar på länken nedan – är en svidande vidräkning med ett land som förlorat sin själ, trygghet och ryggrad.

Morgenbladets redaktion tog sitt pick och pack med Hasselbladkameran i högsta hugg och körde redaktionsbilen över gränsen till Sverige. De ville bekanta sig med sitt okända broderland i öst, som de mindes som en världsvan storebror med Abba, den svenska synden, Ingmar Bergman, flera tv-kanaler och Olof Palme.

Sverige var då det tryggaste landet i världen.

Morgenbladet finner nu ett havererat Sverige där vänstern förspillt sina chanser sedan Göran Persson brutit mot socialdemokratins värdegrund. För 14 miljoner syndapengar köpte han sig en herrgård och blev godsherre. (Till detta finns naturligtvis en psykologisk förklaring som jag som lekman inte ska analysera. Det hindrar inte att jag kan tänka mig att HSB vill ge igen och visa sina forna plågoandar som mobbat honom som liten att han minsann vuxit upp och blivit en karl som reder sig själv. Ack ja!)

Resultatet talar sitt tydliga språk. De ”Nya” Moderaterna har piffat upp Folkhemmet till oigenkännlighet och Socialdemokraterna har förlorat sig i mängden genom att försöka göra alla till viljes. Nu har Mona Sahlin i och för sig avgått, men vad hjälper det då partiet tror sig lösa krisen med hjälp av en ny partiledare? Vore det inte bättre, att först konsolidera politiken och sedan, därefter välja den som bäst tros kunna återskapa förtroendet?

Osökt frågar jag mig varför vi inte har en svensk motsvarighet till det norska Morgenbladet? Svaret är givet: Det går inte med nuvarande massmediekultur där journalisterna ska vara unga och hippa. Se bara på Expressen och Aftonbladet. Vad förmedlar de av kunskap och vad kan man säga om innehållet? Ingenting. Konstigt att ens någon köper dem …

Äldre redaktörer, dito journalister och fotografer må vara jobbiga och till och med dyra i löner och omkostnader. Men de tillför klokskap och kunskap över tid. Vi som till exempel gått i demonstrationstågen mot kärnkraft kan aldrig glömma kampen, glöden och stridsviljan. Den rumsupplevelsen – för att citera Barbro Alving – kan ingen ta ifrån oss.

Vad kan dagens folkhem erbjuda, där väggarna målats med ett nytt lager färg, dag för dag till dess att rummen krympt ihop till mindre än en fängelsecell? Omärkligt, men sannolikt ytterst medvetet och av illvilja.

Svenskarna vill se sig som ett land av mångfald och hänvisar till mängden nationaliteter som huserar inom landets gränser.

När jag promenerar i Berlin, där jag just nu befinner mig, möts jag av en myllrande mångfald vart än jag blickar. I trappuppgången där jag bor möter jag en dam i niqab och märker att ingen reagerar eller finner det märkligt. Några jag pratar med understryker att "hur de klär sig har vi inte med att göra".

Det kallar jag integrering.

Omöjligt i Stockholm, Göteborg och Malmö där privatiseringen av bostadsmarknaden förhindrat integration i citykärnorna. Förödande redan nu och värre blir det på sikt.

När räntorna stiger och lönerna faller - vilket inget jobbavdrag i världen kan kompensera - kommer också arbetarpartiet Moderaternas medlemmar tvingas att klämma ihop sig i förorterna. Hur välkomna de blir i Rinkeby, Rosengård och Rosenbad återstår att se.

Frågan är om det gamla arbetarpartiet Socialdemokraterna någonsin kommer tillbaka till de fina salongerna i regeringskanslierna där pendeln slår i otakt med tiden.

Redan när Socialdemokraterna styrde Sverige fanns där en rädsla för spontana folksamlingar. Vem minns inte när polisen skickades ut för att skingra ungdomar som efter några samtal på Heta Linjen samlats i Kungsträdgården i Stockholm? Ingen agenda var uppsatt, men det räckte med att ungdomarna träffades för att dom enligt de styrande skulle utgöra ett hot mot demokratin.

Efter hand försvann så de publika – okontrollerbara – mötesrummen. Först folkets hus och ABF-avdelningarna, sedan sittplatserna i parkerna och på torgen där anslagstavlor och parkbänkar snabbt monterades ned.

Om du i dag skulle vilja slå dig ned i ett köpcentrum eller i en park får du vara beredd på att hosta upp minst ett par tjugor till en kopp avslaget kaffe, eller något annat skräp som du inte alls gick dit för att köpa eftersom du bara ville sätta dig ned och vila benen en stund. Eller för att prata om ditten och datten med någon som du inte förväntades möta men blev glad över att du gjorde det.

Nu har vi FRA också, och övervakningskameror i trapphus och i tvättstugan där vi vanligtvis inte gör något annat än tvättar vår byk.

Det är väl bara en tidsfråga tills vi också övervakas ända in i sängkammaren. Livesändningar med dylikt innehåll finns i snart sagt varenda tv-kanal – Publik service inte undantaget . Och visst, dramatiken där inne kan säkert bli till spännande underhållning. Men mångfald är det inte ...

Att samråd för samlag måste föreligga, och att parterna är överens och avlägger en tydligt avsiktsförklaring, är vi redan på väg att lagstifta om.

(Jag undrar i mitt stilla sinne om Karin Boye visste hur rätt hon skulle få då hon skrev Kallocain? Förståeligt om det var därför hon tog sitt liv i Alingsås skogar?)

Konstkritikern Tommy Olsson avslutar sin krönika i Morgenbladet sålunda: ”Jeg husker også at jeg bestandig var redd”.

Tro fan det, så som Sverige utvecklats. Men svara mig, hur gick det till?

Robert Sandström

Berlin 2010-11-25

add comment ( 51 views )   |  0 trackbacks   |  permalink   |  related link

<<Första <Tillbaka | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | Nästa> Sista>>